Att frånträda avtal med ryska motparter

Kriget i Ukraina, sanktionerna mot Ryssland och den kraftigt fördömande folkopinionen har fått många företag att ompröva sina affärsförbindelser. Det kan till exempel röra sig om att frånträda avtal med ryska motparter.

Avtal är som utgångspunkt bindande och ska hållas. Kriget i Ukraina ger inte per automatik en part rätt att bryta ingångna kontrakt – det krävs att händelseutvecklingen kan knytas till en rättslig grund för uppsägning, ogiltighet eller prestationsbefrielse. Den som utan rättslig grund säger upp ett avtal eller låter bli fullgöra sina skyldigheter riskerar att tvingas betala skadestånd. Många företag i Sverige och andra länder står därför inför svåra juridiska frågeställningar: Vilka möjligheter har vi att frånträda våra ryska affärssamarbeten?

Denna fråga kan inte ges något enkelt svar och beror i stor utsträckning på omständigheterna i det specifika fallet. Med det sagt är det möjligt att skissera några allmänna hållpunkter för hur bedömningen kan gå till.

1. Finns det ett bindande avtal?

Frågan kan vid ett första påseende nästan verka retorisk. Det är dock inte ovanligt att det är svårare än förväntat att avgöra om det föreligger ett bindande avtal mellan ett företag och dess handelspartner. Oklarheten kan bero på en mängd faktorer. Det kan till exempel vara osäkert om förhandlingar avancerat så långt att ett bindande avtalsförhållande föreligger eller om ett tidigare ingånget kontrakt behörigen förlängts eller av ett eller annat skäl har upphört att gälla. Som ett första steg är det därför ofta värt att utreda om det över huvud taget finns ett bindande avtal.

2. Vilka skyldigheter följer av avtalet?

Konstaterandet att ett avtal gäller säger inget om dess innehåll. En andra, anknytande fråga rör därför vad företaget och dess motpart på ett juridiskt bindande sätt kommit överens om. Skriftliga kontrakt är ibland oklara eller vaga och vid muntliga eller andra odokumenterade avtal kan regleringarna vara ännu otydligare. Mot den bakgrunden kan det vara oklart vilka skyldigheter som parterna har mot varandra. Det gäller särskilt vid långvariga avtal, som ofta blandar ”skarpa” förpliktelser med villkor av ramavtalskaraktär, dvs. föreskrifter om hur och med vilka villkor som framtida (del)avtal ska ingås. När materiella skyldigheter saknas kan affärssamarbetet i regel avvecklas redan genom att företaget upphör att ingå nya delöverenskommelser.

3. Finns det grund att frånträda avtalet?

Vilka möjligheter som finns att ogiltigförklara, säga upp eller inställa uppfyllelsen av en avtalsförpliktelse är svårt att säga generellt. En första fråga är vilken rättsordning som är tillämplig på kontraktsförhållandet. Den tillämpliga rättsordningen kommer tillsammans med kontraktsvillkoren att vara avgörande för möjligheterna att ogiltigförklara eller säga upp avtalet, liksom för utsikterna att ursäkta underlåtenhet att uppfylla en viss avtalsförpliktelse med hänvisning till exempelvis force majeure. I internationella sammanhang designeras den tillämpliga rättsordningen ofta genom en lagvalsklausul.

3.1 Sanktionsbestämmelser

Det är inte ovanligt att avtal innehåller sanktionsbestämmelser. Sådana avtalsvillkor ger i regel part rätt till omedelbar uppsägning när fortsatt avtalsfullgörelse för med sig en risk för sanktionsbrott.

Frågan om en avtalsuppfyllelse skulle innebära sanktionsbrott är inte alltid helt enkel att besvara. I skrivande stund är t.ex. Ryssland och vissa ryska individer och företag föremål för sanktioner från en rad olika stater och organisationer, däribland EU, Storbritannien och USA. Sanktionerna varierar i fråga om:

• jurisdiktion – dvs. vilka företag och personer som måste efterleva sanktionerna;
• föremål – dvs. vilka motparter som företagen och personerna helt eller delvis inte får handla med; samt
• omfattning – dvs. vilka handelsförbindelser med de utpekade motparterna som är förbjudna.

Förekomsten av sanktioner kan vidare ge rätt att säga upp avtalet även då det saknas ett uttryckligt kontraktsvillkor därom. I common law-jurisdiktioner återfinns t.ex. ”the Doctrine of Frustration” och ”the Doctrine of Illegality”. Dessa principer innebär förenklat att ett avtal ofta kan sägas upp, om dess fullgörelse blivit olaglig. För att ta ett annat exempel innebär Rådets förordning (EU) nr 269/2014 av den 17 mars 2014 att de individer och företag som sanktionerats av EU med anledning av konflikten i Ukraina förlorar rätten att driva igenom krav mot parter som frånträtt avtal med anledning av de meddelade sanktioner. Det innebär att överträdelsen av sådana avtal de facto inte kan förenas med i EU verkställbara påföljder. Förordningen omfattar emellertid endast EU:s medlemsstater, varför den sanktionerade kan försöka driva igenom och verkställa kravet utanför unionens gränser.

3.2 Force majeure

Många kontrakt innehåller force majeure-klausuler. De reglerar i princip vilka extraordinära eller oförutsedda händelser som medför att en avtalspart temporärt befrias från sina förpliktelser enligt avtalet. Krig utgör ett typexempel på force majeure och invasionen av Ukraina får för avtal ingångna innan invasionen som utgångspunkt betraktas som oförutsedd. En stor andel force majeure-klausuler innehåller dock även ett krav på att händelsen ska ha gjort fullgörelsen av förpliktelserna omöjlig eller oskäligt betungande. Frågan om det kravet är uppfyllt kräver en mer ingående analys av den aktuella force majeure-klausulen och omständigheterna i det specifika fallet. Vidare innehåller ofta force majeure-klausulerna notifieringsbestämmelser som måste iakttas för att part ska få ställa in sina prestationer.

3.3 Ogiltighet eller uppsägning på etisk eller publicitetsmässig grund

Viljan att frånträda ett avtal behöver inte härstamma från en oro över sanktioner eller uppkomsten av ett logistiskt eller ekonomiskt fullgörelsehinder. Det kan i stället handla om en strävan att sätta ytterligare press på den ryska regimen eller en motvilja att indirekt finansiera krigsinsatsen, till exempel genom att skapa intäkter för en avtalspartner som beskattas i Ryssland. Ett annat skäl kan vara en rädsla för publicitetsskada.

Frågan om vilket juridiskt genomslag som strikt moraliska eller kommersiella frånträdesskäl kan få är inte alldeles klar och svaret beror delvis på vilken rättsordning som är tillämplig på avtalsförhållandet.

För svensk rätts vidkommande bör allmänna obligationsrättsliga grundsatser och de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna kunna vara av intresse, och då särskilt förutsättningsläran och generalklausulen i 36 § avtalslagen. Något förenklat innebär de båda sistnämnda instrumenten att fortsatt avtalsbundenhet under vissa omständigheter kan undslippas i händelse av väsentligen ändrade förhållanden eller, närmare bestämt, att förutsättningarna för avtalets ingående har brustit. Kriget i Ukraina kan i många fall sägas ha slagit undan de etiska och publicitetsmässiga förutsättningarna för ryska affärssamarbeten. Med hänsyn därtill är det inte otänkbart att förutsättningsläran eller generalklausulen skulle kunna befria vissa företag från fortsatt avtalsbundenhet. Omständigheterna i det enskilda fallet måste dock kunna tillmätas stor betydelse. Vissa företag är mer exponerade för skadlig publicitet än andra och såväl de etiska som kommersiella övervägandena bör kunna påverkas av bl.a. avtalsföremålet och motpartens ägarförhållanden.

Därutöver finns allmänna principer som går ut på att ett kontrakt kan bli overksamt – i den mening att det inte kan drivas igenom med rättsordningens hjälp – på grund av att det står i strid mot ”public policy”, dvs. är skadligt för allmänheten eller staten. Det kan t.ex. röra sig om ett kontrakt med en motpart i ett fiendeland (”enemy of the state”). Huruvida principer av den sistnämnda typen kan bli aktuella med anledning av invasionen i Ukraina är oklart.

I common law-jurisdiktioner finns det vidare möjligen ett utrymme att inom ramen för ”the Doctrine of Illegality” säga upp avtal på grund av att fullgörelse vore oetisk/omoralisk. Det saknas dock klarläggande prejudikat i frågan. Den närmaste motsvarigheten i svensk rätt torde vara principen om pactum turpe (dvs. att avtal som strider mot lag eller goda seder inte förtjänar rättsordningens skydd).