Strategiska klimatrelaterade rättsprocesser där aktörer utmanar regeringar och företag för att de inte gör tillräckligt för att minska utsläppen av växthusgaser eller skydda miljön växer i antal globalt. Enligt ny praxis från Europadomstolen har stater en skyldighet att vidta tillräckliga åtgärder för att motverka klimatförändringar, för att skydda grundläggande mänskliga rättigheter. Den klimattalan som väckts mot svenska staten av en grupp ungdomar i det s.k. Auroramålet kan dock inte prövas av domstol, enligt ett nytt HD-beslut. Samtidigt öppnades för att en annorlunda utformad klimattalan kan vara tillåtlig.
I det som brukar refereras till som Auroramålet hade en enskild grupptalan väckts mot svenska staten som ca 300 barn och unga anslutit sig till. Klimattalan gick i korthet ut på att domstolen skulle fastställa att staten kränkte kärandens mänskliga rättigheter genom att inte vidta ett antal uppräknade åtgärder. I andra hand begärde käranden att domstolen ska ålägga staten att vidta de angivna åtgärderna för att minska koncentrationen av växthusgas i atmosfären.
Frågan om talan alls kan prövas i sak hänsköts till Högsta domstolen (HD) som därmed hade att ta ställning till hur svensk rätt förhåller sig till möjligheten att föra en klimattalan mot staten, särskilt mot bakgrund av Europadomstolens dom den 9 april 2024 i målet Verein KlimaSeniorinnen Schweiz m.fl. mot Schweiz.
I Verein KlimaSeniorinnen konstaterar Europadomstolen att Schweiz hade brutit mot artikel 8 i Europakonventionen (EKMR), genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att motverka klimatförändringar, och artikel 6 EKMR, genom att inte ta upp en klimattalan från en förening mot den schweiziska staten till prövning.
Europadomstolen klargör att enskilda har rätt till domstolsprövning om statens underlåtenhet har medfört tillräckligt överhängande och säkra effekter på deras individuella rättigheter med särskilt allvarlig risk för negativa konsekvenser av klimatförändringar och deras behov av individuellt skydd är akut. Om talan i stället förs av en förening som uppfyller vissa specifika krav på representativitet och lämplighet, tillämpas inte samma hårda kriterier. Artikel 6 EKMR ger alltså en förening rätt att vid en nationell domstol föra en klimattalan, om staten kränker föreningens civila rättigheter. Däremot omfattas inte en talan som syftar till att staten ska anta nya lagar eller andra regleringar.
HD konstaterar att den klimattalan som Europadomstolen uttalar sig om i Verein KlimaSeniorinnen gäller återverkningar i stort av ett förändrat klimat, inte bara effekterna för vissa enskilda. En sådan allmänt hållen klimattalan aktualiserar den konstitutionella gränsen mellan domstolarnas uppgifter och de politiska organens beslutsfattande. HD förklarar att de svenska domstolarnas uppgifter enligt regeringsformen (RF), beskrivs som “rättsskipning”, som har utvecklats över tid. Införandet av bland annat EKMR som svensk lag har medfört en utvidgad roll för domstolarna, där de fått en mer normbildande funktion och en roll som garanter för enskildas grundläggande rättigheter. Därmed kan domstolsprövning av staters ansvar inom klimatområdet under vissa förutsättningar rymmas inom ramen för vad som anses vara ”rättskipning”.
HD konstaterar att en fullgörelsetalan där staten förpliktas uppställa målsättningar för sitt klimatarbete eller vidta särskilda åtgärder kan innebära krav på att ny eller ändrad lagstiftning ska antas. Detta även om talan i sig inte direkt rör krav på lagstiftningsåtgärder. HD konstaterar att det inte är möjligt att föra en sådan fullgörelsetalan av allmän karaktär, där käranden kräver att staten vidtar särskilda åtgärder för att begränsa effekterna av klimatförändringar. Att föra en sådan talan är otillåten eftersom den inte avser rättskipning och därmed faller utanför tillämpningsområdet för artikel 6 EKMR.
Enligt rättegångsbalken (RB) får en fastställelsetalan bland annat föras när det följer av lag. HD förklarar att EKMR gäller som svensk lag och att RB därför kan tolkas som att den tillåter en fastställelsetalan.
Precis som för en fullgörelsetalan kan en fastställelsetalan vara otillåten om den innefattar ett krav på lagstiftaren att ändra eller anta lagstiftning. HD framför att det enda yrkande som skulle kunna tas upp till prövning, när det i en klimattvist krävs enligt artikel 6 EKMR, är ett yrkande om fastställelse att en kränkning av enskildas rättigheter har skett.
Om en klimattalan tas upp till prövning kvarstår frågan om vilken form och grad av underlåtenhet från statens sida som krävs för att en sådan talan ska kunna bifallas. Även i den materiella prövningen måste en domstol ta hänsyn till ansvarsfördelningen mellan domstolarna och det politiska beslutsfattandet. Denna bedömning blir en del av domskälen och har ingen bindande verkan. Om domstolen exempelvis skulle bedöma att staten kränkt käranden genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att uppnå ett visst klimatmål, skulle det fortfarande stå riksdag och regering fritt att inom ramen för den politiska beslutsprocessen välja väg för det fortsatta klimatarbetet.
HD förklarar därför att riksdag och regering självständigt måste pröva vilka åtgärder som kränkningen kräver. En dom av detta slag rubbar därmed inte den rådande ansvarsfördelningen mellan domstolarna och övriga statsmakter.
HD konstaterar att den talan som förs i Auroramålet inte är väckt av en förening, utan av en person som för talan för enskilda personers egen del, en enskild grupptalan. Denna taleform kan inte jämställas med en sådan talan som uppfyller de krav som Europadomstolen ställt upp. HD fastställer även att gruppmedlemmarna inte har åberopat omständigheter som innebär att risken för negativa konsekvenser av klimatförändringar var särskilt allvarlig för just dem eller att deras behov av individuellt skydd var akut. Fastställelsetalan är därför inte tillåten.
Högsta domstolen utesluter dock inte att en annorlunda utformad klimattalan skulle kunna prövas i svensk domstol.