EU:s minimilönedirektiv: Generaladvokaten föreslår ogiltigförklaring
EU:s minimilönedirektiv, som antogs i september 2022, har mött starkt motstånd i Danmark och Sverige, som anser att EU saknar lagstiftningskompetens på lönesättningsområdet. Danmark initierade i januari 2023 en rättslig prövning vid EU-domstolen i syfte att få direktivet ogiltigförklarat. Nu har generaladvokaten lämnat förslag till avgörande i målet.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (minimilönedirektivet) syftar till att säkerställa att samtliga arbetstagare inom unionen erhåller en minimilön som är tillräcklig för att täcka grundläggande levnadskostnader och upprätthålla en anständig levnadsstandard. Minimilönedirektivet har väckt starka reaktioner i Danmark och Sverige, trots att direktivet inte sätter några lönenivåer eller hindrar den danska och svenska arbetsmarknadsmodellen som innebär lönesättning genom kollektivavtal. Det man vänder sig mot är i stället det faktum att EU överhuvudtaget lagstiftar på området, vilket ses som en inskränkning av nationell suveränitet. Vid omröstningen i ministerrådet var Danmark och Sverige de enda medlemsstaterna som röstade emot direktivet.
I januari 2023 initierade Danmark en rättslig prövning vid EU-domstolen i syfte att få direktivet ogiltigförklarat, med hänvisning till att EU saknar lagstiftningskompetens på området och att lönefrågor ska regleras nationellt. Sverige anslöt sig senare till Danmarks talan genom en intervention till stöd för den danska positionen. I den rättsliga processen har frågan om EU:s befogenhet att lagstifta om lönefrågor enligt fördragen varit central.
Den 14 januari 2025 presenterade generaladvokaten Nicholas Emiliou sitt förslag till avgörande i målet. Han har ställt sig på Danmarks och Sveriges sida och argumenterar för att minimilönedirektivet bör ogiltighetsförklaras, eftersom det strider mot artikel 153.5 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Enligt denna artikel har EU ingen lagstiftningskompetens på området ”löneförhållanden”. Generaladvokaten menar, precis som Danmark och Sverige, att undantaget för löneförhållanden inte kan hänföras enbart till frågor kring lönenivåer, utan även till själva mekanismerna för lönesättning. EU har därmed gått utanför sin lagstiftningskompetens när man i minimilönedirektivet lagstiftat om enskilda medlemsländers lönesättningsmodell.
Trots att generaladvokatens utlåtande utgör en viktig indikation för den slutgiltiga bedömningen är det inte bindande för EU-domstolen. Domstolen kan därför komma att göra en annan tolkning av begreppet ”löneförhållanden” i artikel 153.5 FEUF och upprätthålla direktivet.
Utgången i målet kommer att ha stor betydelse för den framtida utvecklingen av EU:s lagstiftningskompetens på arbetsmarknadsområdet. En ogiltigförklaring av direktivet skulle innebära en tydlig markering av de gränser som fördragen sätter för EU:s befogenheter inom lönepolitiken och därigenom stärka medlemsstaternas självbestämmande. Om domstolen å andra sidan skulle upprätthålla direktivet kan detta leda till förstärkt integration inom EU:s socialpolitik.
