Försäkringstagare hade inte rätt till epidemiavbrottsersättning

Cederquist har tidigare rapporterat om den hovrättsdom som meddelades i april 2022, där Svea hovrätt konstaterade att den nattklubb som valt att stänga ned sin verksamhet på grund av covid-19 och de åtföljande föreskrifterna från Folkhälsomyndigheten inte hade rätt till försäkringsersättning (läs mer här). Målet överklagades till Högsta domstolen, som meddelade dom den 11 juli 2023 (mål nr 3101-22). Även Högsta domstolen fann att nattklubben saknade rätt till försäkringsersättning.

Bakgrunden till målet var att nattklubben hade tecknat en kombinerad företagsförsäkring som bl.a. innefattade ett skydd för avbrott i verksamheten. Försäkringen innehöll ett villkor om rätt till ersättning vid epidemiavbrott, som angav att ersättning utgick för avbrott som uppkommit på grund av myndighets ingripande med stöd av smittskyddslagen eller livsmedelslagen för att förhindra spridning av smittsam sjukdom bland människor.

Pandemin och åtföljande föreskrifter från Folkhälsomyndigheten medförde stora begränsningar för nattklubbens möjligheter att bedriva nattklubbsverksamhet. Nattklubben stängde därför ned sin verksamhet under viss tid. 

Nattklubben väckte därför talan i domstol och yrkade att domstolen skulle förplikta försäkringsbolaget att utge försäkringsersättning för inträffad skada bestående av det avbrott i deras verksamhet som uppkommit på grund av Folkhälsomyndighetens föreskrifter. Frågan som kom att bli central i domstolsprövningen var huruvida Folkhälsomyndighetens föreskrifter omfattades av begreppet ”myndighets ingripande” i villkoren. Såväl tingsrätten som hovrätten fann att de aktuella föreskrifterna från Folkhälsomyndigheten inte omfattades av ”myndighets ingripande” och att nattklubben inte hade rätt till försäkringsersättning.

Målet överklagades till Högsta domstolen, som meddelade dom den 11 juli 2023. I sina domskäl redogjorde Högsta domstolen bl.a. för tolkning av försäkringsavtal. Högsta domstolen konstaterade att det centrala vid tolkningen av försäkringsvillkor av standardkaraktär ofta är det omtvistade villkorets ordalydelse. Tolkningen ska då utgå från villkorets ordalydelse i dess objektiva mening och från textens normala språkliga innebörd. I fall där ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Därutöver kan även andra faktorer ha betydelse, som t.ex. villkorets syfte och vad som ”sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering”. Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara avgörande får avgöras med en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

Högsta domstolen konstaterade därefter att uttrycket ”myndighets ingripande” talade för att det skulle röra ett individuellt beslut, men att det rent språkligt inte kunde uteslutas att villkoret var tillämpligt även i fall där avbrottet följer av mer generella myndighetsföreskrifter. Försäkringsvillkorens utformning i övrigt talade emellertid för att försäkringen inte skulle gälla vid generella föreskrifter, utan vid åtgärder som riktas direkt mot den försäkrades verksamhet. Begreppet ”myndighets ingripande” i epidemiavbrottsförsäkringen skulle därför tolkas så att det inte omfattade generella föreskrifter av det slag om Folkhälsomyndigheten utfärdade under pandemin.

Högsta domstolen fann därför att försäkringsbolaget inte var skyldigt att utge ersättning från försäkringen och fastställde således hovrättens domslut. Utgången är både rimlig och logisk. Hade avtalsvillkoret varit avsett att träffa generella föreskrifter så hade det krävt en klar och tydlig reglering direkt i villkoret.