I slutet av maj överlämnades utredningen om datalagring och åtkomst till elektronisk kommunikation (SOU 2023:22) till regeringen. Frågan om lagring av data om våra mobilsamtal och meddelanden, för att ge polisen och andra myndigheter möjlighet att bekämpa och utreda brott, har länge varit omdiskuterad och svårbalanserad i ljuset av EU-domstolens praxis, som strikt begränsar möjligheterna till lagring med hänvisning till behovet att skydda den personliga integriteten. Den nya utredningen innehåller förslag till regler om riktad datalagring, till skillnad från allmän lagring, och om möjligt att besluta om nationell säkerhetslagring under vissa förutsättningar. Utredningen föreslår också att chatt- och meddelandeapplikationer, som Apple iMessage och Whatsapp, ska omfattas av en motsvarande lagringsskyldighet som gäller för teleoperatörer.
Under många år har frågan om datalagring för brottsbekämpande och brottsutredande ändamål varit omdebatterad. Syftet med datalagringsskyldigheten, som i svensk rätt finns i lag (2022:482) om elektronisk kommunikation (”LEK”), är att exempelvis mobiloperatörer ska vara skyldiga att lagra uppgifter om var och när ett samtal ägt rum eller ett meddelande skickats, och om vem som kommunicerat med vem. Innehållet i meddelanden och samtal sparas däremot inte vid datalagring.
År 2014 underkände EU-domstolen EU-kommissionens datalagringsdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät), som är det direktiv som Sverige har implementerat genom LEK. Sedan dess har EU-länderna på olika sätt behövt förhålla sig till EU-domstolens syn på lagring å ena sidan och sina egna önskemål att lagra uppgifter å andra sidan. År 2016 underkändes den svenska datalagringslagstiftningen specifikt av EU-domstolen. I den omtalade Tele2-domen (de förenade målen C-203/15 och C-698/15) fann EU-domstolen att den svenska lagstiftningen – som innebar en generell och odifferentierad lagringsskyldighet – var oförenlig med EU-rätten. Avgörandet ledde till att det gjordes en översyn av de svenska datalagringsreglerna och den 1 oktober 2019 trädde nya regler om datalagring i kraft genom ändringar i LEK. För att anpassa lagstiftningen till EU-rätten begränsades lagringsskyldighetens omfattning och lagringstiderna differentierades.
Den 5 augusti 2021 tillsatte regeringen den nya datalagringsutredningen. I utredningens uppdrag ingick bland annat att utvärdera hur den svenska datalagringslagstiftningen står sig i förhållande till EU-domstolens praxis. Utredningen skulle även ta ställning till frågan om tillhandahållare av s.k. OTT-tjänster (nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster) ska omfattas av en lagringsskyldighet. Utredningen presenterade ett flertal förslag till ändringar i den nuvarande lagstiftningen, i syfte att förbättra möjligheterna för polisen och andra myndigheter att bekämpa och utreda brott, utan att bryta på EU-domstolens praxis. Huvudsakligen handlar det om följande förslag:
Nu återstår att se om datalagringsutredningens förslag kommer leda till några konkreta lagstiftningsåtgärder.