Högsta domstolen har i ett nytt avgörande tillerkänt en fysisk person rätt till ersättning för rättegångskostnad avseende eget arbete.[1] Som skäl anfördes bland annat att det annars skulle uppkomma omotiverade skillnader mellan fysiska och juridiska personer samt mellan de fall då en person för sin egen talan och då han eller hon anlitar ett ombud.
I ett mål om äktenskapsskillnad ansökte hustrun vid tingsrätten om att viss egendom som hon menade tillhörde maken skulle sättas under särskild förvaltning enligt äktenskapsbalken. Maken yrkade i första hand att ansökan skulle avvisas under åberopande att svensk domstol saknade domsrätt. I andra hand var makens inställning att ansökan skulle avslås; dels eftersom han inte ägde egendomen, dels eftersom spansk lag var tillämplig i ärendet. Hustrun återkallade därefter sin ansökan. Maken yrkade då ersättning för sin rättegångskostnad med 46 000 kr avseende eget arbete.
Tingsrätten skrev av ärendet och avslog makens yrkande om ersättning för rättegångskostnader samt anförde att domstolsärendet inte var av sådan beskaffenhet att det fanns förutsättningar att tillämpa bestämmelserna om rättegångskostnaderna i 18 kap. rättegångsbalken. Även hovrätten avslog makens yrkande om ersättning för rättegångskostnader på den grund att det inte visats att han haft några faktiska kostnader för sitt arbete i tingsrätten. Maken överklagade till Högsta domstolen, och yrkade även ersättning för eget arbete om 3 000 kr i hovrätten och 5 000 kr i Högsta domstolen.
Frågan som prövades i Högsta domstolen var en parts rätt till ersättning för rättegångskostnad för eget arbete.
Högsta domstolen konstaterade att rätten får förpliktiga den ena parten att ersätta den andra partens kostnader i ärendet med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken. Som huvudregel gäller att om ett mål skrivs av efter att en part återkallat sin talan så ska han eller hon ersätta motpartens rättegångskostnader. Ersättningen ska fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, under förutsättning att kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning ska också utgå för partens arbete och tidspillan i anledning av rättegången.
I tidigare praxis har en juridisk person som låtit en anställd jurist utföra arbete i målet fått rätt till ersättning för dennes arbete.[2] Enligt Högsta domstolen måste det som utgångspunkt även för fysiska personer finnas en rätt till ersättning för eget arbete. Till stöd för den uppfattningen anförde Högsta domstolen att det annars skulle uppkomma omotiverade skillnader mellan fysiska och juridiska personer samt mellan de fall då en fysisk person väljer att föra sin egen talan och då han eller hon anlitar ett ombud. Allt arbete som en part utför med anledning av en rättegång kan dock inte betraktas som ersättningsgillt arbete, utan en viss restriktivitet bör enligt Högsta domstolen prägla bedömningen av när ersättning kan utgå till en fysisk person för eget arbete. Maken i fråga hade inte företrätts av något ombud. Hans arbete hade i huvudsak bestått av att han granskat ansökan, gjort en rättsutredning avseende vissa frågor och upprättat en svarsskrift. Enligt Högsta domstolen hade målet inte varit helt okomplicerat till sin karaktär. I svarsskriften redovisades omständigheter av betydelse för målets prövning och det fördes fram rättsligt relevanta argument för mannens ståndpunkt. Mot denna bakgrund ansåg Högsta domstolen att maken skulle ersättas för sitt eget arbete med ett belopp som skäligen bestämdes till 15 000 kr för rättegångskostnad i tingsrätten. Eftersom beloppet om 15 000 kr var betydligt lägre än vad maken hade begärt fanns det enligt Högsta domstolen skäl för kvittning, vilket i detta fall innebar att maken inte fick någon ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten och Högsta domstolen.
Mot bakgrund av det nya beslutet från Högsta domstolens är det tänkbart att fysiska personer i större utsträckning kommer att erhålla ersättning för rättegångskostnad i form av eget arbete.
[1] Se beslut från Högsta domstolen den 16 februari 2023 i mål Ö 1026-22.
[2] Se bland annat NJA 2009 sid. 441 ”Bilstugan”.