HD har bedömt vad som krävs för att ett skadeståndskrav ska anses vara framställt i den mening att försäkringsvillkor om preklusion aktualiseras
I mål T 448–22 ”Skadan på kulturbyggnaden” prövade Högsta domstolen (”HD”) frågan om vad som krävs för att en skadelidande ska anses ha framställt ett skadeståndskrav i den mening som avsågs i ett specifikt försäkringsvillkor i en för parterna tillämplig ansvarsförsäkring. Om ett skadeståndskrav hade framställts var avgörande för huruvida rätten till försäkringsersättning var prekluderad, eftersom ett framställt skadeståndskrav aktualiserade en ettårig anmälningsfrist för den försäkrade. HD konstaterade bland annat att en framställan, för att utgöra ett skadeståndskrav i det här fallet och enligt det specifika försäkringsvillkoret, måste innehålla en uttrycklig begäran om att den försäkrade skadevållaren ska ta på sig ansvaret för en skada eller betala ersättning för en skada. I det här fallet fann Högsta domstolen därför att den försäkrades rätt till försäkringsersättning inte var prekluderad.
Bakgrunden i målet var att en kulturbyggnad skadats i samband med arbete som utförts av en anlitad entreprenör. När entreprenören fakturerade för delar av arbetet, bestred fastighetsägaren betalningsansvar i ett brev till entreprenören. I brevet påtalade fastighetsägaren även att det utförda arbetet var behäftat med allvarliga fel och att entreprenören orsakat skador på byggnaden. Fastighetsägaren meddelade samtidigt att denne avsåg anlita en annan entreprenör för att avsluta arbetena och sen återkomma med ett skadeståndskrav. Entreprenören mottog fastighetsägarens brev den 16 september 2015.
I december 2015 ansökte fastighetsägaren om stämning mot entreprenören och genom en tredskodom i maj 2016 förpliktades entreprenören att betala skadestånd till fastighetsägaren. Entreprenören försattes i konkurs i november 2016, varpå fastighetsägaren framställde sitt krav direkt mot försäkringsgivaren. Direktkravsrätten innebär att en skadelidande under vissa förutsättningar kan anmäla sin skada direkt till den skadevållandes försäkringsbolag, till exempel vid en ansvarsförsäkring där den skadevållande försatts i konkurs (se 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen).
Försäkringsgivaren svarade att fastighetsägarens anspråk var prekluderat (för sent framställt), eftersom ett villkor i försäkringsavtalet angav att skadeståndskrav måste anmälas inom ett år från det att den som vill nyttja försäkringen erhållit det. Försäkringsgivaren menade att brevet från september 2015 aktualiserat anmälningsskyldigheten, vilket var för mer än ett år sedan. Fastighetsägaren väckte därför talan i domstol och yrkade att försäkringsbolaget skulle förpliktas att betala försäkringsersättning motsvarande den orsakade skadan.
Den centrala frågan i målet var därmed vid vilken tidpunkt som entreprenören hade mottagit fastighetsägarens skadeståndskrav för första gången och därmed vad som skulle anses utgöra ett skadeståndskrav enligt det aktuella försäkringsvillkoret.
Vid HD:s prövning av målet konstaterades att det enligt det aktuella försäkringsvillkoret krävdes att ett ”skadeståndskrav” framställts för att tidsfristen för preklusion skulle aktualiseras. Formuleringen i fråga medförde att skadeståndskrav måste framställas på ett för den försäkrade tydligt sätt för att den ettåriga anmälningsfristen ska börja löpa. HD konstaterade att villkoret i det aktuella fallet inte innebar att ett krav måste vara bestämt till ett belopp för att det ska utgöra ett skadeståndskrav. Den försäkrades skyldighet att anmäla saken till försäkringsgivaren aktiveras i stället när den skadelidandes framställan innefattar en uttrycklig begäran om att den försäkrade skadevållaren antingen ska ta på sig ansvaret för en skada eller betala ersättning för en skada.
HD konstaterade att fastighetsägarens brev den 16 september 2015 primärt upprättats för att bestrida betalningsansvar för utfört arbete och att entreprenören inte med fog kunde ha uppfattat brevet på något annat sätt. Brevet innehöll inte en uttrycklig begäran om vare sig att bolaget skulle ta på sig ansvar eller utge ersättning. Brevet innefattade därmed inte ett skadeståndskrav i det specifika försäkringsvillkorets mening. Fastighetsägarens rätt till försäkringsersättning var därmed inte prekluderad.
Avgörandets prejudikatvärde torde emellertid vara begränsat. HD betonar i sina domskäl att det inte går att uppställa ”någon för alla gällande princip för hur preciserad en underrättelse i försäkringssammanhang måste vara”. Avgörandet innebär således inte en generellt gällande definition av skadeståndskrav i försäkringssammanhang. Avgörandet kan däremot få betydelse vid tolkning av liknande försäkringsvillkor om preklusion.
