Högsta domstolen begär förhandsavgöranden från EU-domstolen i frågor om tolkningen av EU:s marknadsmissbruksförordning

Trots att marknadsmissbruksförordningen (MAR) har varit i kraft sedan 2016 ställs aktiemarknadens aktörer fortfarande ofta inför svåra tillämpningsproblem och gränsdragningsfrågor kopplade till begreppet insiderinformation. Under våren har två mål som båda kretsar kring definitionen av insiderinformation tagit sig ända upp till Högsta domstolen. I det ena målet är frågan huruvida endast vetskapen om att en viss person har förts upp på en insiderförteckning (loggbok) kan vara tillräckligt specifik för att i sig att utgöra insiderinformation och det andra målet behandlar frågan om på vilket sätt information måste offentliggöras för att anses ha upphört utgöra insiderinformation. Högsta domstolen har vänt sig till EU-domstolen för vägledning i båda målen. Cederquist bevakar den fortsatta utvecklingen. Här kan du ta del av en kort sammanfattning av de två målen.

Begäran om förhandsavgörande i mål om vad som utgör insiderinformation

Den 8 maj 2024 beslutade Högsta domstolen att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen beträffande vad som kan utgöra insiderinformation enligt MAR. Frågan avser närmare bestämt huruvida endast vetskapen om att en viss person har förts upp på en insiderförteckning (loggbok) kan vara tillräckligt specifik för att i sig utgöra insiderinformation.

Bakgrunden är att ett svenskt privat aktiebolag, Varvtre, hade ett s.k. depålån hos Carnegie Investment Bank. Ägaren av Varvtre var verkställande direktör i det noterade bolaget Starbreeze och ägde aktier i detsamma genom bolaget. Enligt avtalet för depålånet hade Varvtre en kredit om 35 miljoner kronor mot att banken fick säkerhet i form av Starbreeze-aktier.

Till följd av att priset på Starbreezes aktier hade fallit uppstod en överbelåning under depålånet, varvid banken inledde en försäljning av de pantsatta aktierna. Kort därefter kontaktade kommunikationsavdelningen hos Starbreeze banken och upplyste denna om att den verkställande direktören var uppförd i en insiderförteckning (en s.k. loggbok) hos bolaget och således förhindrad från att sälja aktier i Starbreeze. Vid tidpunkten framgick inte bakgrunden till varför den verkställande direktören var uppförd i insiderförteckningen (det framkom senare att skälet var att bolagets finanschef hade sagt upp sin anställning i bolaget).

Trots meddelandet från Starbreezes kommunikationsavdelning fortsatte Carnegie senare samma dag att sälja av aktier, vilket i efterhand kunde konstateras ha medfört en förlustbegränsning om cirka 4,9 miljoner kronor för Varvtre.

Finansinspektionen väckte talan mot Carnegie för att ha överträtt förbudet mot insiderhandel i artiklarna 8 och 14 i MAR. Grunden för Finansinspektionens yrkande var att banken, genom att veta att verkställande direktören var upptagen på en insiderförteckning, hade haft tillgång till insiderinformation när försäljningen av aktierna skedde. Tingsrätten valde att gå på Finansinspektionens linje, medan hovrätten ansåg att informationen i mejlet utgjorde inte utgjorde insiderinformation, då den inte gav underlag för mottagaren att förstå vad som låg bakom att den verkställande direktören ansågs ha insiderinformation och förhindrad att sälja.

Den konkreta frågan i målet är därför om endast vetskapen om att en viss person har förts upp på en insiderförteckning och är förhindrad att sälja aktier i en emittent i sig kan vara av tillräckligt specifik natur för att utgöra insiderinformation enligt MAR, även om skälen till att personen förts upp på förteckningen inte framgår. Målet har potential att få stor praktisk relevans.

Begäran om förhandsavgörande i mål om insiderbrott

Starbreeze-målet är inte det enda målet i år där HD behövt söka sig till EU-domstolen för ledning i frågor om insiderinformation. I slutet av mars begärde HD förhandsavgörande i ett mål om insiderbrott där frågan om huruvida viss information kan anses vara offentliggjord i den mening som avses i MAR står i centrum.

Umeå kommunföretag AB genomförde under 2018 en upphandling, i vilken det noterade bolaget Hybricon lämnade anbud. Kommunföretaget fattade beslut om tilldela en annan anbudsgivare avtalet, vilket kommunicerades med Hybricon per mejl samma dag. Den operative chefen på Hybricon som mottog mejlet skickade kort därefter ett meddelande till en annan person med uppmaningen att denne skulle sälja sina aktier i Hybricon. Denne lämnade i sin tur informationen vidare till ytterligare en person, som också ägde aktier i bolaget. Båda dessa personerna avyttrade snabbt sitt innehav i bolaget, och begränsade på det viset sina förluster i samband med att Hybricon en knapp timme senare genom ett pressmeddelande offentliggjorde att man förlorat upphandlingen och bolagets aktiekurs sjönk.

Både tingsrätten och hovrätten dömde de två aktieägarna som avyttrat sina aktier för insiderbrott och konstaterade att de agerat på information av specifik natur som direkt rörde Hybricon och som var kurspåverkande. De två aktieägarna invände dock att informationen hade upphört att vara insiderinformation i och med att kommunens tilldelningsbeslut expedierades och därmed blev en allmän handling som inte omfattades av sekretess, varför de inte kunde anses ha agerat på insiderinformation.

För att viss information ska kunna utgöra insiderinformation krävs enligt artikel 7.1 i MAR att den inte har offentliggjorts. Vidare anges i artikel 17 att en emittent ska se till att insiderinformation offentliggörs på ett sätt som ger allmänheten snabb tillgång till informationen och möjlighet till en fullständig och korrekt bedömning i rätt tid, och i förekommande fall, genom en särskilt föreskriven ordning.

En vanlig uppfattning är att information som inte har offentliggjorts på det sätt som följer av artikel 17, ska anses icke-offentliggjord. Som Högsta domstolen konstaterar i sitt beslut kan det dock inte utläsas direkt av MAR att så är fallet, och enligt vägledning från ESMA kan offentliggöranden ibland ske genom tredje man (s.k. faktiskt offentliggörande). Inte heller detta framgår uttryckligen av MAR och har inte heller bekräftats i något avgörande från EU-domstolen. Det saknas vidare vägledning om vilka krav som i så fall ska ställas för att information inte längre ska anses som insiderinformation.

Högsta domstolen har därför beslutat att begära förhandsavgörande från EU-domstolen för att få klarhet i frågan om ett offentliggörande måste ske på det sätt som anges i artikel 17 MAR för att informationen i fråga ska anses offentliggjord samt, om offentliggörande kan ske på annat sätt, vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om informationen ska anses ha offentliggjorts i sådana fall.