Högsta domstolen kommer att pröva skäligheten av en konkurrensklausul

I ett avgörande från november 2023 prövade hovrätten (mål nr T 5267-22) frågor om partsställning i ett samarbetsavtal, rätten till hävning av avtalet samt skäligheten i en konkurrensklausul som fanns i avtalet. Hovrätten fann bl.a. att konkurrensklausulen kunde anses skälig. Den 19 augusti 2024 beviljade Högsta domstolen (mål nr T 8948-23) prövningstillstånd av frågan om konkurrensklausulens och vitets skälighet.

Bakgrund och talan/yrkanden:

Den 1 februari 2018 inledde två kiropraktorer (”Svarandena”), via sitt gemensamma bolag (”Svarandebolaget”), ett samarbete som konsulter hos en klinik (”Kliniken”). Med anledning därav upprättades ett samarbetsavtal mellan parterna.

Samarbetsavtalet innehöll en konkurrensklausul. Enligt klausulen ägde Svarandebolaget under kontraktstiden, samt under en period om ett år efter kontraktstidens utgång, inte rätt att direkt eller indirekt förbereda eller bedriva konkurrerande verksamhet till Kliniken. Svarandebolaget fick inte heller på annat sätt, direkt eller indirekt ta anställning, förvärva andel i företag eller privat bedriva sådan verksamhet eller på annat sätt bistå sådant företag. I avtalet angavs också att ett vite skulle utgå vid brott mot konkurrensklausulen. Vitet skulle motsvara ett års bruttoomsättning vardera hos Svarandebolaget till Kliniken. Konkurrensklausulen gällde inom två specifika områden, så länge Kliniken var verksam i berörda områden.

Kliniken sa upp samarbetsavtalet den 16 april 2019. Enligt uppsägningen upphörde avtalet den 1 februari 2020. Den 13 december 2019 hävde Svarandena samarbetsavtalet. Hävningen bestreds av Kliniken.

Den 10 februari 2020 öppnade Svarandena, genom Svarandebolaget, en kiropraktikmottagning i ett av de områden som omfattades av konkurrensklausulen. 

Kliniken och Klinikens företrädare (”Kärandeparterna”) ansökte gemensamt om stämning mot Svarandena och Svarandebolaget (”Svarandeparterna”) och yrkade att de skulle förpliktas att solidariskt till Kärandeparterna erlägga ett belopp om 7 964 536 kr jämte ränta. Kärandeparternas anspråk grundade sig på att Svarandeparterna hade startat konkurrerande verksamhet i strid med konkurrensklausulen, varför Kärandeparterna hade rätt till ersättning motsvarande ett års bruttoomsättning vardera hos Svarandena och Svarandebolaget.

Svarandeparterna bestred yrkandet och menade att samarbetsavtalet enbart ingåtts mellan bolagen, dvs. Kliniken och Svarandebolaget, inte mellan Klinikens företrädare och Svarandena. Dessa personer var enligt Svarandeparterna inte parter i avtalet. Svarandeparterna menade dessutom att Svarandebolaget hade hävt samarbetsavtalet på grund av väsentliga avtalsbrott, varför avtalet upphört att gälla den 13 december 2019 varför de villkor som framgick av avtalet inte kunde tillämpas. Svarandeparterna menade vidare att konkurrensklausulen under alla förhållanden var oskälig och att Svarandeparterna därför inte var bundna av konkurrensklausulen.

Tingsrättens bedömning:

Tingsrätten konstaterade att det var ostridigt att Svarandena, genom Svarandebolaget, den 10 februari 2020 öppnat en mottagning i ett av de områden som omfattades av konkurrensklausulen. Det var även ostridigt att Kliniken och Svarandebolaget var bundna av konkurrensklausulen. Tvist rådde i stället om Svarandena och Klinikens företrädare personligen omfattades av konkurrensklausulen.

Tingsrätten menade att det framgick av konkurrensklausulens ordalydelse att ett eventuellt vite skulle utgå till Kliniken, inte till Klinikens företrädare, varför det saknades grund för en eventuell ersättningsskyldighet gentemot Klinikens företrädare. Därefter prövade tingsrätten om Svarandena var bundna av klausulen eller om den endast gällde Svarandebolaget. Tingsrätten fann att parternas avsikt med klausulen varit att den skulle förhindra Svarandena och Svarandebolaget att bedriva konkurrerande verksamhet till Kliniken. Klausulen omfattade därför såväl Svarandena som Svarandebolaget och Kliniken.

Därefter prövade tingsrätten om Kliniken gjort sig skyldigt till avtalsbrott och om Svarandeparternas hävning av samarbetsavtalet var befogad. Det framgick av samarbetsavtalet att parterna gemensamt skulle skapa förutsättningar för att skapa underlag så att Svarandena skulle kunna vara verksamma minst 32 timmar per vecka var. Tingsrätten fann dock att Kliniken brutit mot sitt åtagande enligt avtalet genom att inte boka in samt omboka behandlingar från Svarandena, vilket medfört att Svarandenas intäkter minskade drastiskt. Eftersom förtroendet mellan parterna därigenom väsentligen rubbats konstaterade tingsrätten att Klinikens avtalsbrott var väsentligt. Svarandeparternas hävning av avtalet var således befogad, varför konkurrensklausulen förfallit gentemot Svarandeparterna. Tingsrätten ogillade därmed Klinikens talan.

Hovrättens bedömning:

Målet överklagades till Hovrätten för Västra Sverige, som meddelade dom den 23 november 2023.

Hovrätten prövade först vilka som var parter i samarbetsavtalet. I denna del gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten och konstaterade att avtalets ordalydelse och utformning talade för att såväl bolagen som de fysiska personerna var avtalsparter. Hovrätten konstaterade bl.a. att de fysiska personerna namngavs i samarbetsavtalets ingress, vari det angavs vilka avtalet gällde. Vidare menade hovrätten att Svarandenas bundenhet av konkurrensklausulen framstod som naturlig för att villkoret skulle fylla en vettig funktion; det skulle annars inte hindra dem från att driva konkurrerande verksamhet på annat sätt än genom Svarandebolaget.

Hovrätten konstaterade således, precis som tingsrätten, att avtalsparterna var Kliniken och dess företrädare samt Svarandena och Svarandebolaget. Hovrättens slutsats gällande partsställningen innebar att Svarandena bröt mot konkurrensklausulen när de öppnade en mottagning i februari 2020, förutsatt att Svarandenas hävning av avtalet inte var befogad. Hovrätten prövade därefter om Kliniken, genom uteblivna bokningar och ombokningar från Svarandena, medvetet undergrävt Svarandenas verksamhet och därigenom begått ett väsentligt avtalsbrott.

Domstolen tog utgångspunkt i Högsta domstolens rättspraxis, enligt vilken avtal normalt förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden, särskilt sådana avtal som gäller under längre tid och som innefattar ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. I förevarande fall framgick det även direkt av samarbetsavtalet att parterna gemensamt skulle skapa förutsättningar för Svarandena att vara verksamma i den utsträckning som hade angetts i avtalet.

Hovrätten fann att det fanns visst stöd för att Svarandenas minskade intäkter hängde samman med att Kliniken under hösten 2019 undvek att boka in patienter hos Svarandena. Domstolen menade dock att det var en ömsesidig förpliktelse för parterna att skapa förutsättningar för den angivna verksamhetsgraden. Det hade framkommit flera uppgifter som visade att Svarandena redan under hösten 2019 planerade för att öppna en egen klinik. Mot denna bakgrund menade hovrätten att det inte kunde anses visat att minskningen av Svarandenas intäkter under andra halvan av år 2019 var en följd av ett väsentligt avtalsbrott från Klinikens sida. Det innebar att hävningen av samarbetsavtalet var obefogad och att Svarandeparterna fortfarande var bundna av konkurrensklausulen när de öppnade egen mottagning inom det i konkurrensklausulen angivna området. Svarandena skulle därmed, enligt samarbetsavtalet, betala ett vite på motsvarande ett års bruttoomsättning. Enligt hovrätten skulle konkurrensklausulen tolkas på så sätt att vitet skulle beräknas genom en sammanslagning av den omsättning som var hänförlig till var och en av Svarandena.

Slutligen prövade hovrätten frågan om konkurrensklausulen var oskälig och skulle jämkas. Enligt 38 § avtalslagen är en konkurrensklausul inte bindande i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. En helhetsbedömning ska göras i frågan om skälighet varvid även vitesklausulen, vars skälighet bedöms enligt 36 § avtalslagen, får betydelse.

Hovrätten menade att konkurrensklausulen hade ett berättigat syfte, nämligen att skydda Klinikens upparbetade patientkrets. Den sträckte sig inte längre än vad som kunde anses skäligt i fråga om vare sig tid eller geografiskt område. Den begränsade vidare inte Svarandenas möjligheter att utöva sitt yrke, annat än just på de lokala marknaderna och med den patientkrets som klausulen hade till berättigat syfte att skydda. Enligt hovrätten framstod även vitesbeloppets storlek som väl avvägt i relation till de ekonomiska värden som konkurrensklausulen avsåg att skydda. Mot denna bakgrund konstaterade hovrätten att klausulen inte sträckte sig längre än vad som kunde anses skäligt, varför skäl för jämkning inte förelåg.

Hovrätten ändrade således tingsrättens dom på så sätt att Svarandeparterna förpliktades att betala ett vite om 3 982 268 kr till Kliniken och dess företrädare.

Den 19 augusti 2024 beviljade Högsta domstolen prövningstillstånd av frågan om konkurrensklausulens och vitets skälighet. Högsta domstolens kommande avgörande kan antas klargöra under vilka förhållanden en konkurrensklausul förenad med vite är oskälig och om det över huvud taget kan anses rimligt att ha konkurrensklausuler i vissa branscher.