Högsta domstolen: Skada till följd av inrasat tak var plötslig och oförutsedd i försäkringsrättslig mening
Högsta domstolen har prövat ett mål om rätt till försäkringsersättning för skada på grund av takras. Domstolen fastslog att skadan – givet omständigheterna i den aktuella situationen – var plötslig och oförutsedd i det aktuella försäkringsvillkorets mening. Avgörande för bedömningen var att skadorna som uppstod vid takraset var i det närmaste omedelbara och att skadan inte i någon rimlig mening varit möjlig att förutse för försäkringstagaren. Domstolen uttalade sig även om distinktionen mellan grundmoment och allriskmoment i försäkringsavtal.
Den 25 mars 2018 rasade taket in på ett möbelvaruhus i Boden. Butiksdelen och den egendom som fanns i byggnaden totalförstördes vid raset. Bolaget, som ägde fastigheten som byggnaden var belägen på, omfattades av en kombinerad företagsförsäkring. När bolaget anmälde skadan meddelade försäkringsbolaget att skadan inte var ersättningsgill. I januari 2019 väckte bolaget talan mot försäkringsbolaget och yrkade att domstolen skulle fastställa att takraset omfattades av försäkringen och därmed var ersättningsgill. Parterna var överens om att skadan inte omfattades av grundmomentet i försäkringsavtalet. Tvisten gällde i stället om takraset omfattades av avtalets allriskmoment.
Enligt försäkringsavtalet utgår ersättning enligt allriskmomentet för plötslig och oförutsedd fysisk skada som orsakas av annan skadehändelse än sådan som anges i bland annat grundmomentet. Av grundmomentet framgår att försäkringen täcker vissa uppräknade risker, däribland risker med koppling till snölast. Enligt försäkringsbolaget hade takraset orsakats av snölast, vilket omfattas av grundmomentet, och föll därför utanför allriskmomentet. Bolaget menade att skadan orsakats av ras på grund av konstruktionsfel och att den därmed var ersättningsgill enligt allriskmomentet.
Enligt tingsrätten var skadan varken plötslig eller oförutsedd, varför ersättning enligt försäkringen inte kunde utgå. Hovrätten fann, till skillnad från tingsrätten, att bolaget var berättigat till ersättning enligt allriskmomentet i försäkringsavtalet. Hovrätten menade dels att raset hade orsakats av brister i konstruktionen (och således inte omfattades av grundmomentet), dels att skadan var plötslig och oförutsedd.
Målet överklagades till Högsta domstolen, som beviljade prövningstillstånd och meddelade dom den 25 januari 2024.
Högsta domstolen anförde inledningsvis att det centrala vid tolkning av ett försäkringsvillkor ofta är ordalydelsen, men att ledning även kan sökas i systematiken och övriga försäkringsvillkor. Andra faktorer, såsom villkorets syfte och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering, kan också få betydelse för tolkningen. Högsta domstolen poängterade att vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet.
Med hänvisning till tidigare avgöranden konstaterade Högsta domstolen därefter att uppdelningen i s.k. omfattnings- eller undantagsvillkor inte kan låtas vara ensamt styrande för bevisbördans placering, utan att sådana faktorer som i allmänhet tillmäts betydelse vid bestämmandet av bevisbördans placering i tvistemål också ska beaktas. Högsta domstolen framhöll härvid särskilt att hänsyn bör tas till att det generellt sett är svårt att bevisa frånvaron av en omständighet.
Vidare framhöll Högsta domstolen att en försäkringstagares rätt till ersättning förutsätter att en täckt risk har orsakat en händelse som medfört en skada som omfattas av försäkringen. Om det finns två risker och den ena, som i det aktuella målet, är undantagen från försäkringen, måste frågan om vilken orsak som är den huvudsakliga som huvudregel avgöras. Högsta domstolen konstaterade att den skadeståndsrättsliga orsaksläran inte fullt ut kan tillämpas inom försäkringsrätten. I stället ska, enligt domstolen, den s.k. huvudorsaksläran som utgångspunkt tillämpas inom försäkringsrätten. Den innebär i korthet att prövningen ska utgå från vilken orsak som är den huvudsakliga, dominerande eller viktigaste vid bedömningen av vilken försäkring som ska bära skadan. Högsta domstolen framhöll i samband med detta att undantag från den s.k. huvudorsakläran kan bli aktuella, t.ex. om det redan av lag framgår vilket orsakssamband som krävs eller om försäkringsvillkoren reglerar hur situationen ska bedömas – villkorens utformning blir då avgörande framför de allmänna principerna.
Högsta domstolen konstaterade att det framgick av grundmomentet att försäkringen gällde för skada genom snölast på tak, vilket endast definieras som tyngden av snö. Enligt domstolen kunde det därför inte anses tydligt framgå av ordalydelsen vad som skulle anses utgöra en sådan skadehändelse som anges enligt allriskmomentet. Ledning för bedömningen av innebörden fick därför sökas i hur försäkringsvillkoren i övrigt var utformade. Vid en jämförelse av utformningen av andra delar av grundmomentet fann domstolen att allriskmomentet inte kunde förstås på det sättet att det endast omfattade skadehändelser som inte alls berördes i grundmomentets villkor. I stället krävdes det att skadehändelsen omfattades av grundmomentet för att ersättning enligt allriskmomentet skulle vara utesluten. Allriskmomentet kunde därför, enligt domstolen, omfatta skadehändelser med koppling både till snölast på tak och till bristande byggnadskonstruktion.
Därefter prövade Högsta domstolen om skadan var plötslig och oförutsedd. Att en skada är plötslig innebär att förloppet är momentant; dvs. det ska inte gå att förhindra dess utveckling eller omfattning. För att en skadehändelse ska anses vara oförutsedd krävs vidare att den inte får utgöra något som det finns anledning att räkna med. Högsta domstolen har tidigare tagit ställning till hur begreppet oförutsedd skada ska förstås i rättsfallet NJA 2007 sid. 17. I målet gav domstolen uttryck för att begreppet inte kunde ges den bokstavliga innebörden att ingen faktiskt ska ha förutsett skadan. I stället måste villkoret uppfattas så att skadan i någon rimlig mening inte har varit möjlig att förutse.
Högsta domstolen fann att utredningen i målet visade att den huvudsakliga orsaken till raset var den bristande byggnadskonstruktionen och inte snölast. Domstolen fann också att de skador som uppkom när taket rasade in var i det närmaste omedelbara, varför skadan som uppstått till följd av raset var plötslig. Enligt domstolen hade inget framkommit som visade att bolaget hade faktisk kännedom om den bristande konstruktionen eller att bristerna var möjliga att upptäcka med blotta ögat. Mot denna bakgrund, samt att snölasten inte kunde anses ha varit onormal för årstiden, ansåg domstolen att skadan även varit oförutsedd. Den aktuella skadan omfattades därför av försäkringens allriskmoment.
Således fann Högsta domstolen att bolaget hade rätt till försäkringsersättning och fastställde därmed hovrättens domslut. Avgörandet är intressant eftersom det befäster sedan tidigare fastslagna principer om tolkning av försäkringsvillkor samt förtydligar att bevisbördans placering snarare styrs av allmänna bevisbördeprinciper än av om bestämmelsen utgör ett omfattnings- eller undantagsvillkor. Vidare klargörs hur orsaksbedömningen ska göras i det fall inte annat framgår av lag eller de aktuella försäkringsvillkoren, samt vad som utgör en plötslig och oförutsedd skada.
Högsta domstolens dom går att läsa här.
