Meteorit som slagit ned på fastighet utgör fast egendom och tillhör fastighetsägaren

Svea hovrätt har prövat ett mål om bättre rätt till en meteorit som föll ned på en fastighet. Hovrätten har fastslagit att meteoriten utgör fast egendom och att äganderätten som utgångspunkt har tillkommit fastighetsägaren redan genom att meteoriten slagit ned på fastigheten. Vidare har hovrätten funnit att upphittarna av meteoriten inte har fått bättre rätt till den med stöd i allemansrätten. Målet är unikt och väcker intressanta frågor om äganderätt och gränsdragningen mellan fast och lös egendom.

Den 7 november 2020 föll en järnmeteorit ned på en fastighet utanför Enköping. Meteoriten vägde 14 kilo och ansågs ha ett mycket högt vetenskapligt värde. I december samma år hittade två geologer meteoriten på fastigheten och överlämnade fyndet till Naturhistoriska riksmuseet. I samband därmed ingick upphittarna ett låneavtal med museet där meteoriten skulle förvaras. Ägaren till fastigheten som meteoriten landade på hävdade äganderätt till meteoriten, vilket upphittarna motsatte sig. Museet beslutade därför att inte utlämna meteoriten till någon av parterna innan det genom lagakraftägande dom eller avtal blivit klarlagt vem som skulle anses vara ägare till densamma.

Fastighetsägaren väckte talan vid tingsrätten och yrkade att domstolen skulle fastställa att fastighetsägaren hade bättre rätt till meteoriten. Fastighetsägarens anspråk grundade sig i första hand på att meteoriten utgjorde fast egendom. Upphittarna, å sin sida, menade i stället att meteoriten utgjorde lös egendom som tillfaller den som hittar föremålet. Enligt upphittarna skulle meteoriten, även om den anses utgöra fast egendom, tillfalla upphittarna med stöd i allemansrätten.

Enligt 1 kap. 1 § jordabalken är fast egendom jord. Begreppet jord förstås vidsträckt och omfattar alla delar av jordytan. Fast egendom tillhör som utgångspunkt fastighetsägaren. Avseende lös egendom finns viss rätt för enskilda personer att, som en del av allemansrätten, genom ockupation tillägna sig naturprodukter såsom svamp och bär. Vidare kan äganderätten till lösa saker som inte ägs av någon och som inte någon har i sin besittning förvärvas genom att den lösa saken tas i besittning.

Enligt tingsrätten var den aktuella meteoriten att betrakta som lös egendom. Skälet var att det som enligt 1 kap. 1 § jordabalken räknas som jord, och därmed fast egendom, är sådant som är förenat med jordytan genom att det är naturligt förekommande och har en varaktig förening med jorden. Vid bestämmande av vad som ska anses utgöra fast egendom skulle, enligt tingsrätten, avgörande betydelse fästas vid föremålets anknytning till jorden och fastigheten. Eftersom meteoriten utgjorde ett föremål som av en slump landat på fastigheten i relativ närtid och som sannolikt skulle komma att avlägsnas från fastigheten i nära anslutning till att den har hittats, kunde den inte anses utgöra fast egendom enligt jordabalkens definition. Tingsrätten fann därmed att en nyss fallen meteorit var att anse som lös egendom. Tingsrätten menade vidare att meteoriten inte var en naturprodukt som omfattades av allemansrätten. Inte heller hade fastighetsägaren fått meteoriten i sin besittning. Eftersom meteoriten saknade ägare och varken varit i fastighetsägarens eller annans besittning, hade upphittarna genom att ta den i sin besittning förvärvat äganderätt till meteoriten. Enligt tingsrätten hade upphittarna därmed bättre rätt till meteoriten än fastighetsägaren.

Målet överklagades till Svea hovrätt, som beviljade prövningstillstånd och meddelade dom den 21 mars 2024.

Hovrätten fann, till skillnad från tingsrätten, att meteoriten utgjorde fast egendom. I sin bedömning tog hovrätten utgångspunkt i definitionen av fast egendom i jordabalken. Hovrätten konstaterade därvid att sten och annat som ligger lätt åtkomligt på jordytan normalt är att betrakta som en del av den fasta egendomen. Det gäller oavsett om egendomen har hamnat där i närtid eller inte. Vidare uttalade hovrätten att fast egendom som på grund av naturkrafter förflyttas från en fastighet till en annan under normala förhållanden bör anses tillhöra den sistnämnda fastigheten.

Hovrätten konstaterade att den aktuella meteoriten bestod av järn, ett ämne som förekommer naturligt i jordytan. Vidare var det ostridigt att den så småningom, utan mänsklig påverkan, skulle påverkas av yttre faktorer i betydande utsträckning. På grund av dessa omständigheter menade hovrätten att det låg nära till hands att betrakta meteoriten som en del av jordytan och således som fast egendom. Hovrätten anförde att gränsdragningen mellan fast och lös egendom inte bör göras enbart utifrån ekonomiska eller sakrättsliga motiv, utan även utifrån målsättningen att gränsen mellan egendomsslagen ska vara klar och lätt att tillämpa i praktiken. Att ta avgörande hänsyn till om det är fråga om en nyfallen meteorit, eller att göra avgränsningen beroende av meteoritens storlek eller material, framstod därför inte som ändamålsenligt.  

Enligt hovrätten framstod det inte heller som lämpligt att fästa avgörande vikt vid om meteoriten befann sig på eller nedsänkt i jordytan. En sten som i fysisk mening ligger helt avgränsad från den övriga ytan är enligt hovrätten en del av jorden och den fasta egendomen varpå den ligger. Det saknades enligt hovrättens mening skäl att göra en annan bedömning avseende en meteorit som landat på marken. Hovrätten ansåg inte, till skillnad från tingsrätten, att meteoritens varaktiga anknytning till jordytan var av avgörande betydelse vid bedömningen. Sammanfattningsvis fann hovrätten att meteoriten utgjorde fast egendom tillhörig den i målet aktuella fastigheten när den påträffades och att äganderätten till den som utgångspunkt hade tillkommit fastighetsägaren redan genom att meteoriten slagit ned på fastigheten.

Hovrätten hade därefter att bedöma om upphittarna hade bättre rätt till meteoriten trots att den i egenskap av fast egendom inledningsvis tillhört fastighetsägaren. Hovrätten menade att allemansrätten visserligen kunde inkludera en rätt att tillägna sig mindre bitar av en meteorit av helt obetydligt värde i syfte att säkerställa dess härkomst. Denna rätt kunde dock inte anses omfatta en rätt att tillägna sig större meteoritdelar som utgör del av fast egendom. Vidare kunde den aktuella meteoriten inte likställas med sådana naturalster eller naturprodukter som kan plockas med stöd av allemansrätten. Hovrätten ansåg därför att det saknades stöd för någon annan slutsats än att fastighetsägaren ursprungligen haft bättre rätt till meteoriten än upphittarna.

Således fann hovrätten att fastighetsägaren hade bättre rätt till meteoriten och ändrade därmed tingsrättens dom.

Avgörandet är unikt eftersom det är första gången som en svensk domstol prövar frågan om bättre rätt till en meteorit. Trots att avgörandet avser ett särpräglat fall kan domen ge vägledning i hur gränsdragningen mellan fast och lös egendom ska göras. Domen har överklagats till Högsta domstolen, som ännu inte meddelat beslut om prövningstillstånd.