Nytt avgörande från högsta domstolen om edition av handling som innehåller personuppgifter

Högsta domstolen meddelade den 29 december 2023 dom i mål nr Ö 1750-20, ”Personalliggaren”. I domen behandlade Högsta domstolen frågan om edition av en handling som innehöll personuppgifter. Domstolen slog fast att vid prövning om åtgärden är proportionerlig ska hänsyn tas till den registrerades intresse. För kommande prövningar av edition av handlingar med personuppgifter innebär avgörandet att integritetsperspektivet måste beaktas, utöver frågan om övriga förutsättningar för edition är uppfyllda.

Bakgrunden till Högsta domstolens avgörande var en pågående entreprenadtvist mellan en beställare och en entreprenör gällande ersättning för en utförd entreprenad. Beställaren hade gjort gällande att entreprenören inte hade utfört och lagt ned all den tid som bolaget begärde ersättning för. För att motbevisa att entreprenörens personal varit på plats i den omfattning som entreprenören gjorde gällande, yrkade beställaren att tingsrätten skulle förplikta den aktör som på entreprenörens uppdrag hade hanterat personalliggaren som funnits på arbetsplatsen att överlämna denna. Enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är den som innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis skyldig att förete handlingen. Om en skriftlig handling som omfattas av editionsplikt inte frivilligt företes, får domstolen genom ett s.k. editionsföreläggande enligt 38 kap. 4 § rättegångsbalken förelägga innehavaren att tillhandahålla den.

Entreprenören bestred editionsyrkandet med hänvisning till att personalliggaren innehöll personuppgifter och att den registrerade personalens intresse av personlig integritet vägde tyngre än beställarens intresse att ta del av uppgifterna i personalliggaren. Tingsrätten och hovrätten biföll editionsyrkandet. Entreprenören överklagade beslutet till Högsta domstolen.

Högsta domstolen konstaterade att vid prövningen av ett editionsyrkande ska det göras en avvägning mellan eftersökta bevisningens relevans och motpartens intresse av att inte behöva lämna ut handlingen. Vid den avvägningen brukar det anses att man i princip inte ska beakta om andra personer har intresse av innehållet i handlingen, utöver vad som följer av de i 38 kap. rättegångsbalken särskilt föreskrivna undantagen. Högsta domstolen konstaterade dock att det i den omtvistade personalliggaren kunde finnas personuppgifter, vilket aktualiserade frågan om hur den processrättsliga editionsplikten i rättegångsbalken förhåller sig till GDPR.

EU-domstolens förhandsavgörande

Skyddet av personuppgifter regleras gemensamt inom EU, primärt genom GDPR. Högsta domstolen begärde följaktligen förhandsavgörande från EU-domstolen avseende frågan om GDPR innebär krav på nationell processrättslig lagstiftning om editionsplikt. För det fall frågan besvarades jakande ville Högsta domstolen därtill veta om GDPR innebär att hänsyn ska tas till de registrerades intressen vid bedömningen om edition ska beslutas rörande en handling med personuppgifter, och om EU-rätten i så fall ställer några krav på hur denna bedömning närmare ska göras.

Cederquist har tidigare rapporterat om EU-domstolens bedömning (läs mer om det här). EU-domstolen fastställde att GDPR ska tolkas på så sätt att den är tillämplig vid edition av personalliggare som innehåller personuppgifter om andra än parterna i tvisten och som har samlats in huvudsakligen för skattekontroll. EU-domstolen slog också fast att de registrerades intressen ska beaktas vid bedömningen av frågan om edition avseende en handling med personuppgifter. En avvägning av editionskärandens intresse och de registrerades intresse ska göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, vilken måltyp det är fråga om och med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Dessutom ska principen om uppgiftsminimering beaktas.

Högsta domstolens bedömning

Inledningsvis konstaterade Högsta domstolen att beställaren hade ett skyddsvärt intresse av att genom edition kunna få ut personalliggaren. Det intresset vägde enligt Högsta domstolen tungt, mot bakgrund av att tillgång till bevisning är en förutsättning för rätten till effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång. I enlighet med EU-domstolens förhandsavgörande förklarades dock att hänsyn också ska tas till den registrerade personalens intresse vid prövningen av om åtgärden är proportionerlig enligt GDPR. Domstolen hade alltså att göra en avvägning mellan dessa två intressen.

Härefter konstaterade Högsta domstolen att personuppgifterna i personalliggaren huvudsakligen bestod av namn och personnummer. Namnuppgifter ansågs vara mindre integritetskänsliga än personnummer.

Dessutom beaktade Högsta domstolen att uppgifterna i personalliggaren hade varit tillgängliga för beställaren under byggtiden och att personalen inte i någon vidare mån berördes av den aktuella tvisten. Vid en samlad bedömning fastslogs att personalens intresse att skydda sina personuppgifter fick anses väga mindre tungt.

Samtidigt konstaterades att personnummer är en något känsligare personuppgift och att beställaren inte hade redovisat varför man i bevishänseende hade behov av dessa uppgifter. I enlighet med GDPR:s princip om uppgiftminimering framförde Högsta domstolen att ett editionsföreläggande bör begränsas på så sätt att personnummer maskerades.

Sammanfattningsvis ansåg Högsta domstolen att personalliggaren skulle lämnas ut till beställaren, men att personnummer, samordningsnummer och liknande identifieringsnummer skulle maskeras före utlämnandet.

Att ta med sig från avgörandet

Högsta domstolens avgörande klargör att bestämmelserna i GDPR inte i sig utgör ett hinder mot edition av handlingar med personuppgifter. Vid prövning av om edition rörande en handling med personuppgifter är proportionerlig enligt GDPR ska dock hänsyn tas också till de registrerades intresse. En avvägning ska i dessa situationer göras mellan editionsplikten och integritetsintresset.

Det bör noteras att övriga nödvändiga förutsättningar för edition, till exempel kraven på att den begärda handlingen är erforderligt identifierad, att handlingen innehas av editionssvaranden samt att den ska äga såväl bevisrelevans som rättslig relevans i aktuell tvist, fortfarande måste vara uppfyllda för att ett editionsföreläggande ska kunna bli aktuellt. I förevarande avgörande förefaller dock övriga editionsvillkor inte ha varit föremål för någon närmare prövning av Högsta domstolen.

Högsta domstolens dom finns att läsa här.