Nytt avgörande om ansvarsförsäkring och direktkravsrätt

Högsta domstolen meddelade den 22 augusti dom i mål nr T 2755-22, ”Mösseberg II”. I domen behandlade Högsta domstolen frågor rörande skadelidandes rätt att ställa direktkrav i enlighet med en ansvarsförsäkring när den försäkrade har gått i konkurs samt vilken betydelse en tidigare dom mellan den försäkrade och ansvarsförsäkringsgivaren ska ha i förhållande till den skadelidande. Högsta domstolen prövar också hur undantagsvillkor från ansvarsförsäkringen vid grov vårdslöshet respektive medvetet risktagande från den försäkrades sida ska tolkas.

När en anställd hos en entreprenör utförde renoveringsarbeten med varmluftspistol på en äldre träbyggnad utbröt en brand. Beställaren av arbetena fick ersättning från sitt försäkringsbolag (”Beställarens försäkringsbolag”), varefter Beställarens försäkringsbolag väckte talan mot entreprenören avseende del av det utbetalda beloppet.

Entreprenören hade en ansvarsförsäkring hos sitt försäkringsbolag (”Ansvarsförsäkringsgivaren”) och begärde ersättning ur försäkringen. Ansvarsförsäkringsgivaren avslog begäran varför entreprenören väckte talan i domstol och yrkade att Ansvarsförsäkringsgivaren skulle betala knappt 10 miljoner kronor. Tingsrätten ogillade entreprenörens talan med hänvisning till dels att undantagsvillkor i försäkringen var uppfyllda på grund av att entreprenören agerat grovt vårdslöst, tagit medvetna risker och agerat i strid med ett känt myndighetsbeslut, dels att entreprenören inte styrkt att bolaget lidit någon förmögenhetsskada till följd av branden. Hovrätten, vars dom har vunnit laga kraft, fastställde tingsrättens dom på den grunden att entreprenören inte hade lidit någon skada. En tid därefter gick entreprenören i konkurs.

Beställarens försäkringsbolag väckte därefter talan mot Ansvarsförsäkringsgivaren och yrkade att Ansvarsförsäkringsgivaren skulle betala ersättning till Beställarens försäkringsbolag i enlighet med entreprenörens ansvarsförsäkring. Talan riktades direkt mot Ansvarsförsäkringsgivaren med stöd av 9 kap. 7 § första stycket 2 försäkringsavtalslagen (”FAL”) (så kallad direktkravsrätt).

Tingsrätten konstaterade att den tidigare domen mellan entreprenören, den försäkrade, och Ansvarsförsäkringsgivaren hade bevisverkan i den aktuella processen och fann i enlighet med utfallet i den tidigare domen att ansvarsförsäkringen inte gällde. Entreprenören ansågs ha agerat grovt vårdslöst, tagit medvetna risker och agerat i strid med ett känt myndighetsbeslut. Talan ogillades.

Hovrätten biföll däremot den av Beställarens försäkringsbolag förda talan. Den tidigare domen ansågs endast ha begränsad bevisverkan och Ansvarsförsäkringsgivaren hade i den aktuella processen inte visat att något av undantagsvillkoren i försäkringsavtalet var uppfyllt. Målet överklagades därefter till Högsta domstolen, som beviljade prövningstillstånd.

Den skadelidandes rätt att ställa direktkrav vid den försäkrades konkurs

Högsta domstolen konstaterade till att börja med att en skadelidande har rätt att rikta direktkrav mot en ansvarsförsäkringsgivare i vissa specifikt angivna situationer, till exempel när den försäkrade har gått i konkurs. Ett försäkringsbolag som har utgett ersättning för en skada inträder i den skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare. Beställarens försäkringsbolag hade därför rätt att rikta direktkrav mot Ansvarsförsäkringsgivaren.

Huvudregeln vid den försäkrades konkurs är att den skadelidande varken ska komma i bättre eller sämre läge än den försäkrade. Det innebär att den skadelidande får samma rätttill försäkringsersättning som avtalet ger den försäkrade om inte annat följer av lag eller försäkringsvillkor. En eventuell rättighetsförlust för den försäkrade träffar således även en skadelidande som därefter ställer direktkrav.

Vilken betydelse har en tidigare meddelad dom mellan den försäkrade och Ansvarsförsäkringsgivaren?

Högsta domstolen gick därför vidare till frågan om domen mellan den konkurssatta entreprenören och Ansvarsförsäkringsgivaren påverkade Beställarens försäkringsbolag. Högsta domstolen konstaterade att en direktkravsställare inte direkt ska träffas av effekter av den försäkrades tidigare processföring. Betydelsen av en tidigare dom begränsar sig i stället till dess eventuella värde som bevisning. Beställarens försäkringsbolag hade därför rätt att rikta direktkrav mot Ansvarsförsäkringsgivaren, trots att den försäkrade entreprenören tidigare hade nekats försäkringsersättning.

Hur ska undantagsvillkor från försäkringsskydd vid grov vårdslöshet eller medvetet risktagande tolkas?

Av försäkringsvillkoren framgick att rätt till försäkringsersättning inte förelåg om den försäkrade framkallat ett försäkringsfall genom grov vårdslöshet eller medvetet risktagande.

I 4 kap. 5 § FAL anges att rätt till ersättning inte föreligger när den försäkrade måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa. Högsta domstolen konstaterade emellertid att avtalsvillkorets ordalydelse medförde att undantaget endast gällde när det stod klart att den försäkrade tagit en medveten risk. För att ett agerande ska vara relevant måste det kunna tillskrivas entreprenören som bolag, dess verkställande direktör eller platschef. Undantaget ansågs inte tillämpligt då det inte stod klart att entreprenören, genom relevanta personer, faktiskt hade förstått att det fanns en betydande brandrisk till följd av hur arbetet anordnats och utförts.

Högsta domstolen prövade därefter undantaget rörande grov vårdslöshet och fann att undantaget i det aktuella sammanhanget tog sikte på vårdslöst agerande av mycket allvarligt slag, präglat av betydande hänsynslöshet eller nonchalans som medför en avsevärd risk för skada. Arbetet i fråga hade utförts på en gammal träbyggnad med en varmluftspistol. Högsta domstolen fann, trots uttalanden om metodens direkta olämplighet, att metoden fick anses utgöra normal branschpraxis, och att det inte i sig kunde anses vara en olämplig metod vid utförandet av det aktuella arbetet.

Om agerandet varit grovt vårdslöst fick i stället bedömas med hänsyn till omständigheterna runt det enskilda arbetet. Att använda en varmluftspistol får anses innebära en mycket stor risk för brand på en så pass gammal träbyggnad som i målet. Entreprenören ansågs därför inte ha vidtagit rimliga säkerhetsåtgärder för att minska risken för brand eller möjliggöra snabb släckning; t.ex. anordnades ingen tillsyn över arbetet och adekvat släckutrustning fanns inte tillgänglig. Den anställde hade inte heller rätt utbildning för arbetet och vidtog inte relevanta åtgärder på fasaden.

Högsta domstolen konstaterade därför att arbetet utförts på sådant sätt att det, särskilt med hänsyn till arbete inom ramen för yrkesmässig verksamhet, måste anses ha varit fråga om grov vårdslöshet. Försäkringen gäller därför inte och den av Beställarens försäkringsbolag förda talan ogillades i dess helhet.

Slutsatser av domen

Högsta domstolens avgörande får anses innebära ett ytterligare undantag till huvudregeln att den skadelidande ska ha samma rätt till försäkringsersättning som den försäkrade. Utöver tidigare undantag (lag eller försäkringsvillkor) står det nu klart att den skadelidande inte är avskuren från rätt till försäkringsersättning om den försäkrades rättighetsförlust beror på dess tidigare processföring.

Domen kommer också att ha inverkan på hur försäkringsvillkor utformas eftersom att även mindre avvikelser från ordalydelsen i FAL (till fördel för den försäkrade) kan komma att tillmätas betydelse vid tolkningen av försäkringsvillkoren. Högsta domstolens resonemang i denna del belyser vikten av väl genomtänkta och utformade avtalsvillkor till undvikande av att villkor inte erkänns den innebörd som varit avsedd.