Parts rätt till fysisk förhandling i skiljeförfarande

Svea hovrätt har i ett avgörande slagit fast att en skiljenämnd har rätt att besluta att förhandling kan genomföras digitalt givet att parterna inte kommit överens om annat. Rätten till muntlig förhandling enligt lagen om skiljeförfarande innebär därmed inte en absolut rätt för part att få närvara fysiskt vid förhandlingen.

Bakgrunden till målet var att två parter ingått ett ramavtal om försäljning av produkter. År 2019 gjorde ena parten gällande att motparten inte betalat för produkter som levererats och påkallade därför skiljeförfarande, varvid motparten framställde genkäromål. Under år 2020 meddelades skiljedom efter att slutförhandling genomförts under pandemins början med ombud och förhörspersoner närvarande genom videolänkar. Genom skiljedomen förpliktades svaranden att till käranden betala det yrkade beloppet, medan svaranden fick rätt till tilläggsbetalning avseende vissa reklamationer, medan genkäromålet i övrigt ogillades.   

Svaranden klandrade skiljedomen och yrkade att hovrätten skulle ogiltigförklara alternativt upphäva skiljedomen. Till grund för yrkandena anfördes bland annat att svarandens rätt till en rättvis rättegång hade kränkts och att skiljenämnden hade begått handläggningsfel genom att vägra att hålla en sedvanlig fysisk förhandling trots att svaranden begärt att så skulle ske.

Enligt 24 § lag (1999:116) om skiljeförfarande (”LSF”) ska skiljemännen ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning utföra sin talan skriftligt eller muntligt. I bestämmelsen anges även att muntlig förhandling ska hållas inför avgörandet om en part begär det och parterna inte har bestämt något annat. Frågan om rätten till muntlig förhandling omfattar en rätt till fysisk förhandling har länge varit debatterad och har aktualiserats särskilt under pandemin.

Hovrätten klargör i avgörandet att uttrycket muntlig förhandling inte definieras i lagen, men att det i förarbetena till 24 § LSF anges att bestämmelsen har sin bakgrund i rättegångsbalkens regler om parters rätt till huvudförhandling i domstol och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.  

Hovrätten konkluderar vidare att det i 5 kap. 10 § rättegångsbalken anges att domstolen under vissa förutsättningar får besluta att de som ska delta vid sammanträde ska göra det genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Det finns därmed inte en absolut rätt för en part i domstol att fysiskt få närvara vid förhandling. Motsvarande bestämmelse finns inte i LSF men med hänsyn till bakgrunden och syftet med 24 § LSF ansåg hovrätten att det finns skäl att även förstå 24 § LSF som teknikneutral. I förarbeten till LSF anges därtill att frågor om när förhandlingen ska hållas och hur den närmare ska utformas bör bestämmas av skiljemännen om parterna inte kan enas.

Mot bakgrund av ovanstående konstaterar hovrätten att det ligger inom skiljenämndens mandat att ta ställning till om deltagare vid en skiljeförhandling ska vara närvarande genom till exempel ljud- och bildöverföring givet att parterna inte kommit överens om annat. Att en part motsätter sig närvaro genom ljud- och bildöverföring, innebär inget hinder mot meddelande av sådant beslut. Med hänsyn till parternas rätt till tillfälle att i behövlig omfattning utföra sin talan samt krav på att tvisten ska handläggas opartiskt, ändamålsenligt och snabbt bör dock skiljenämnden i varje enskilt fall göra en bedömning huruvida ett förfarande med digitala inslag är lämpligt. Avgörandet innebär att skiljenämnder i framtiden kan behöva väga olika intressen mot varandra, såsom den ena partens intresse av att avgöra tvisten inom skälig tid och den andra partens intresse av att hålla en fysisk förhandling. I det enskilda fallet fann dock hovrätten att det inte fanns anledning att ogiltigförklara eller upphäva skiljedomen, och klandertalan ogillades.