Plenumavgörande i högsta förvaltningsdomstolen: omedelbart gällande vitesföreläggande behöver vinna laga kraft innan vite kan dömas ut

En förutsättning för att ett vite enligt ett vitesföreläggande ska få dömas ut är att föreläggandet har vunnit laga kraft. Högsta förvaltningsdomstolen har i ett plenumavgörande, meddelat den 10 januari 2024, fastställt att detta gäller även när föreläggandet som sådant gäller omedelbart.

Myndigheter kan förelägga enskilda att vidta eller underlåta att vidta en åtgärd. Sådant föreläggande får i regel förenas med vite, ett så kallat vitesföreläggande. Om den enskilde inte följer vitesföreläggandet kan myndigheten ansöka hos domstol att vitet ska dömas ut och den enskilde är som utgångspunkt enligt viteslagen (1985:206) inte skyldig att följa föreläggandet förrän domen har vunnit laga kraft. Vissa vitesförelägganden kan dock gälla omedelbart enligt speciallag, exempelvis enligt skollagen (2010:800), vilket innebär att den enskilde måste rätta sig efter föreläggandet redan innan föreläggandet har vunnit laga kraft och riskerar att åläggas en vitespåföljd om så inte sker. Frågan om utdömande av vite som enligt vitesförläggande gäller omedelbart har nu prövats i ett plenumavgörande från Högsta förvaltningsdomstolen (mål nr 4429-22 och mål nr 4430-22).

Bakgrunden i målet var att en kommunal grundskolenämnd beslutade att vid löpande vite förelägga två vårdnadshavare att se till att deras barn fullgjorde sin skolplikt. Enligt grundskolenämndens beslut gällde föreläggandena omedelbart, även om det överklagades. Vårdnadshavarna överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som avslog vårdnadshavarnas överklagande. Vårdnadshavarna överklagade då beslutet till kammarrätten.

Samtidigt ansökte grundskolenämnden om att förvaltningsrätten skulle döma ut vite i enlighet med föreläggandena, eftersom vårdnadshavarna inte hade sett till att barnen fullgjort sin skolplikt. Det förelåg då alltså två mål i förvaltningsdomstolarna: ett avseende vårdnadshavarnas överklagan av beslutet om vitesföreläggande och ett avseende grundskolenämndens ansökan om utdömande av vite i enlighet med vitesföreläggandet.

I det senare målet biföll förvaltningsrätten grundskolenämndens ansökan, varefter kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom då kammarrätten ansåg att det saknades laglig grund att döma ut vitet eftersom vårdnadshavarnas överklagande av föreläggandena ännu inte vunnit laga kraft. Målet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen, som hade att ta ställning till om det bör tillåtas att ett vite som enligt ett vitesförläggande gäller omedelbart kan dömas ut innan föreläggandet har vunnit laga kraft.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sin dom att vitesföreläggandets effektivitet måste ställas mot den enskildes rättssäkerhet. Om vite kan dömas ut innan föreläggandet vunnit laga kraft, stärks vitets funktion som påtryckningsmedel och det får då antas att den enskildas incitament att följa föreläggandet ökar. Samtidigt kan önskemålet om effektivitet redan i stor utsträckning tillgodoses genom att den som inte rättar sig efter ett vitesföreläggande som gäller omedelbart riskerar en vitespåföljd från och med den första dag som föreläggandet inte följs, även om själva utdömandet av vitet sker först när föreläggandet vunnit laga kraft. Dessutom kan ett vitesföreläggande komma att ändras eller till och med upphävas innan det vunnit laga kraft, vilket innebär att det är först när vitesföreläggandet fått laga kraft som adressaten av föreläggandet säkert vet vad som åligger denne.

Mot bakgrund av ovanstående avvägning fann en majoritet i Högsta förvaltningsdomstolen att vitets straffliknande karaktär starkt talade mot att utan uttryckligt lagstöd döma ut ett vite innan frågan om den enskildes skyldighet att följa föreläggandet är slutligt avgjord. Av den anledningen fastslog Högsta förvaltningsdomstolen att ett vite enligt ett vitesföreläggande som gäller omedelbart inte får dömas ut innan föreläggandet har vunnit laga kraft. Högsta förvaltningsdomen avslog således grundskolenämndens överklagande.

Fem justitieråd var skiljaktiga. De skiljaktiga ansåg att när ett vitesförläggande gäller omedelbart måste det avse beslutet i dess helhet: skyldigheten att rätta sig efter föreläggande kan inte gälla omedelbart, medan den del som utgör påtryckningsmedlet (utdömande av vite) inte gör det. Den omständigheten att ett vitesföreläggande inte fått laga kraft kan därför, enligt minoriteten, inte hindra att vitena får dömas ut.