Styrelseledamöter blev bristäckningsansvariga för olaglig vinstutdelning som aktieägare inte kunde återbära

Högsta domstolen har i målet T 8042-21 ”Foxhouse Holding” lämnat vägledning om hur de bestämmelser i aktiebolagslagen som styr utrymmet för vinstutdelning ska tillämpas i de fall då en skadeståndsgrundande handling har inträffat men det ännu inte väckts någon talan om skadestånd.

Fox Oil International AB (konkursbolaget) ingick ett avtal 2006 med ett tyskt bolag som bl.a. innebar att konkursbolagets dotterbolag upplät vissa försäljnings- och marknadsföringsrättigheter avseende vissa av konkursbolaget innehavda varumärken åt det tyska bolaget. 2014 överlät konkursbolaget sina dotterbolag och de varumärken som berördes av avtalet till en finsk koncern. Konkursbolaget beslutade om vinstutdelning maj 2015 och juni 2016. Det tyska bolaget påkallade november 2016 skiljeförfarande mot konkursbolaget och i maj 2018 meddelades skiljedom. Skiljedomstolen förpliktade konkursbolaget att betala skadestånd till det tyska bolaget. Kort därefter försattes konkursbolaget i konkurs. Konkursboet väckte sedermera talan mot konkursbolagets ägare, Foxhouse Holding, och yrkade att vinstutdelningarna 2015 och 2016 från konkursbolaget skulle återbäras eller återvinnas till konkursbolaget samt att styrelsen i konkursbolaget solidariskt skulle förpliktas betala den eventuella brist som kunde uppkomma vid Foxhouse Holdings återbäring.

Högsta domstolen inledde med att redogöra för beloppsspärren i aktiebolagslagen som innebär att en vinstutdelning eller annan värdeöverföring inte får äga rum om det inte efter överföringen finns full täckning för bolagets bundna egna kapital. En bedömning av bolagets utrymme för vinstutdelning ska, enligt domstolen, göras med hänsyn till hur en korrekt balansräkning skulle sett ut vid tillfället. En vinstutdelning som genomförts i strid med beloppsspärren ska återbäras av mottagaren, ifall bolaget visar att mottagaren insåg eller bort insåg att utdelningen skedde i strid med aktiebolagslagen.

Domstolen konstaterade att företag har en skyldighet att redovisa s.k. avsättningar i sin balansräkning om företaget i fråga (1) har en oreglerad legal förpliktelse och (2) det är sannolikt att ett utflöde av resurser kommer att krävas för att reglera förpliktelsen – det ska göras en objektiv bedömning, vid tidpunkten för vinstutdelningsbeslutet, huruvida det sannolikt kommer krävas ett utflöde av resurser för att reglera den legala förpliktelsen som uppstått. Ifall bolaget finner att en avsättning ska göras, och ifall avsättningens storlek påverkar det utdelningsbara beloppet i balansräkningen till den grad att den planerade vinstutdelningen inte får genomföras, är en sådan vinstutdelning otillåten.

Domstolen prövade därefter huruvida konkursbolaget haft en skyldighet att göra en avsättning i sin balansräkning vid vinstutdelningsbesluten.

Det avtal som konkursbolaget ingått med det tyska bolaget var, enligt Högsta domstolen, visserligen inte helt lätt att tolka i fråga om vilka förpliktelser som åvilade konkursbolaget, men trots detta fanns det i domstolens mening viss risk att transaktionen 2014 skulle ge upphov till skadeståndsskyldighet, varför konkursbolaget hade haft en legal förpliktelse vid utdelningsbesluten.

Vid bedömningen huruvida det, objektivt sett, var sannolikt att konkursbolaget vid tidpunkten för utdelningsbeslutet 2015 skulle behöva reglera skadeståndsskyldigheten kom domstolen dock fram till motsatt slutsats. Domstolen fäste vikt vid att den juridiska situationen efter transaktionen var komplex och att det, utifrån mer praktiska överväganden, var fullt möjligt att den finska koncernen skulle fortsätta samarbeta med det tyska bolaget i enlighet med 2006 års överenskommelse. Vinstutdelningen 2015 var därför tillåten. Vid tidpunkten för utdelningsbeslutet 2016 var situationen dock annorlunda. Vid denna tidpunkt hade det tyska bolaget informerat konkursbolaget att den finska koncernen sagt upp avtalet från 2006 och informerat konkursbolaget om sin avsikt att påkalla skiljeförfarande ifall en förlikning inte kunde nås. Konkursbolaget borde därför ha gjort en avsättning i balansräkningen för förpliktelsen mot det tyska bolaget. Då styrelsen i Foxhouse Holding var densamma som i konkursbolaget fann domstolen att Foxhouse Holding varit i ond tro om vinstutdelningens tillåtlighet, varför vinstutdelningen skulle återbetalas av Foxhouse Holding. Givet att styrelsen i konkursbolaget borde insett de förhållanden som gjorde vinstutdelningen olaglig fann Högsta domstolen även att styrelsen var bristtäckningsansvariga för vinstutdelningen 2016, i den mån vinstutdelningen inte kunde återbäras av Foxhouse Holding.

Genom avgörandet har Högsta domstolen inte bara klargjort hur potentiella skadeståndskrav ska hanteras vid styrelsens bedömning av det utdelningsbara utrymmet i aktiebolag, utan även hur potentiella skadeståndskrav ska hanteras redovisningsmässigt. Domen har därför inte endast vägledande betydelse för hur styrelser i aktiebolag bör resonera vid beslut om vinstutdelning, utan även hur aktiebolagets revisor ska agera vid upprättandet av bolagets balansräkning.