Svea hovrätt har upphävt två skiljedomar

I Sverige är det mycket sällsynt att skiljedomar upphävs. Under november 2022 har emellertid Svea hovrätt upphävt två skiljedomar (helt respektive delvis) eftersom hovrätten gjort bedömningen att skiljemännen överskridit sitt uppdrag på ett sätt som sannolikt inverkat på utgången.

I Svea hovrätts dom den 4 november 2022 i mål nr T 1356-18 (CMP mot Minmetals) upphävde Svea hovrätt delar av en skiljedom eftersom skiljenämnden, enligt hovrättens bedömning, hade överskridit sitt uppdrag då nämnden beviljat ersättning för kostnader som inte påkallandeparten hade begärt, förlitat sig på omständigheter som inte åberopats samt inte avgjort en fråga om preskription som hade tagits upp i målet.

Av svensk processrätt följer av den s.k. dispositionsprincipen att rätten inte får döma över annat än vad som yrkats och inte heller grunda sitt avgörande i ett dispositivt tvistemål på en omständighet som inte åberopats av parterna. Överskrider en skiljenämnd denna princip föreligger som utgångspunkt ett uppdragsöverskridande som ska föranleda att en skiljedom upphävs om en klandertalan förs.

I det aktuella skiljemålet hade påkallandeparten i skiljeförfarandet yrkat att skiljenämnden skulle förplikta motparten att betala ett visst belopp till påkallandeparten i enlighet med ett entreprenadkontrakt. Skiljenämnden förpliktade motparten att betala påkallandeparten, utan att hänföra betalningsskyldigheten till den rättsföljd som avsågs i det bakomliggande yrkandet. Av skiljenämndens domskäl framgick att beloppet avsåg ersättning för påkallandepartens kostnader, och inte delbetalning och slutbetalning enligt det entreprenadkontrakt som gällde mellan parterna i enlighet med påkallandepartens yrkanden.

Sammantaget gjorde hovrätten bedömningen därför att skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag dels genom att ha dömt över annat än vad påkallandeparten yrkat, dels genom att ha grundat sitt avgörande på omständigheter som inte hade åberopats samt även på skiljedomarnas egna kunskaper inom branschen, utan att det hade funnits förutsättningar för detta. Vidare ansåg hovrätten att underlåtenheten att inte pröva preskriptionsfrågan var att anse som ett överskridande av uppdraget. Hovrätten ansåg att det i vart fall inte kunde uteslutas att förekommande uppdragsöverskridanden hade inverkat på utgången, varmed hovrätten upphävde skiljedomen i aktuella delar.

I den andra domen, Svea hovrätts dom den 24 november 2022 i mål nr T 3623-21 (Landbyska Verket mot Grand Group) upphävde Svea hovrätt en skiljedom i dess helhet då hovrätten ansåg att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag eftersom domslutet inte överensstämde med vad påkallandeparten hade yrkat.

Omständigheterna bakom skiljetvisten var sådana att påkallandeparten (en fastighetsägare) hyrde ut en lokal till motparten. Enligt hyresavtalet hade motparten rätt att överlåta hyresavtalet till annat bolag inom dennes koncern utan påkallandepartens skriftliga samtycke, under förutsättningarna att motparten ställde godtagbar säkerhet. Tvist uppkom mellan påkallandeparten och motparten som bland annat omfattade frågan om motparten hade ställt en godtagbar säkerhet när överlåtelse av hyresavtalet hade skett till motpartens dotterbolag.

I skiljeförfarandet hade påkallandeparten yrkat att skiljenämnden skulle förpliktiga motparten att ställa en godtagbar säkerhet giltig under hela hyresperioden för hyresgästens samtliga förpliktelser under hyresavtalet, som i första hand skulle vara obegränsad, i andra hand begränsad till ett belopp om minst ca 556 miljoner kronor eller det belopp som skiljenämnden annars fann motsvarade värdet av samtliga förpliktelser som rimligen kunde uppkomma för hyresgästen under hyrestiden. Skiljenämnden förpliktade i skiljedomen emellertid motparten att ställa en säkerhet motsvarande 36 månaders garantihyra.

Enligt hovrättens bedömning kunde påkallandepartens yrkande endast tolkas så att bolaget begärde att säkerheten skulle bestå av ett belopp som var bestämt i kronor och ören. Då ”garantihyra” inte förekom i påkallandepartens yrkande samt inte heller kunde förstås som att termen motsvarade ett visst bestämt belopp ansåg hovrätten att domslutet avvek från hur påkallandeparten hade formulerat sitt yrkande i skiljeförfarandet.

Vidare ansåg hovrätten att uppdragsöverskridandet hade en inverkan på utgången i målet som inte varit av försumbar karaktär, utan bedömdes ha haft en rimlig betydelse för den påkallande parten. Hovrätten upphävde därför skiljedomen i dess helhet.

I båda fallen ansåg hovrätten att respektive mål rymde frågor som är av vikt för ledningen av rättstillämpningen och gav därför tillåtelse till att respektive dom överklagas till Högsta domstolen. Som nämnts inledningsvis är det mycket sällsynt att skiljedomar upphävs och sker i princip endast om det skett ett uppdragsöverskridande (vilket alltså hovrätten funnit föreligga i de båda skiljemålen). Givet att skiljenämnder håller sig inom de ramar som ställs upp av parternas yrkanden och grunder ska det således extremt mycket till för att en skiljedom ska upphävas till följd av klander.